Borta bäst och hemma ok.

M:

Vet inte men gissar på cirka tre nätter sovda i mitt hem och resten hos syster ute på vischan sista veckorna.

Började krypa i kroppen redan i morse, en slags förångest som kommer redan innan jag är hemma. Det har vart så väldigt länge nu så jag börjar nästan, men bara nästan vänja mig vid den.

Livet är väldigt märkligt nuförtiden. 

Det finns ett före och ett efter. Så tydliga förändringar av livskonturerna.

Sånt jag satte värde på, sånt jag trodde var viktigt, det är som ett skifte av polerna. Det som förr var upp är i dag ner.

Alla händelser som skett efter att Jonte lämnade oss har inte vart negativa. Väldigt mycket och väldigt många har visat sitt rätta värde. Det är jag väldigt tacksam för.

Inte många har försvunnit, ingen alls faktiskt. 

Jag trivs som bäst när jag är med min syster. Vi är tvillingar förstår ni. Det behöver ju inte per automatik betyda att man är bästisar. Före så sågs vi lite då och då, kunde gå rätt länge mellan gångerna faktiskt, det berodde inte på henne utan på mej, då ogillade jag att vara utomsocknes, kände mej obekväm utanför min comfort zone. Hela jag bars av ogrundade och insnöade åsikter.

Så händer då det som inte får hända.

Min son dör.

Allt. Och då menar jag exakt allt går sönder.

Det första min syster säger när hon kommer in i min lägenhet där våra föräldrar och poliser står är "hon kommer med oss!"

Och från det fick vi ta det.

Jag flyttade ut dit. Dom första månaderna gick jag efter henne som en hundvalp. Till och med när hon var på toa gick jag efter (nej, inte in, jag är ju ingen riktig mentalpatient).

Vi pratar ofta om hur vi tog oss igenom allt. Vi pratar också ofta om hur tiden har blivit skev. Hur kan det ha gått två och ett halvt år sedan Jonte försvann, det känns ju som igår på så många sätt...

Min systers dotter Angelica och min Jonte var som syskon, det skiljde bara sex månader mellan dom. Det är tur jag har henne. Hon är en underbar liten mänska.

Vi har våra föräldrar. Det är ingen enkel resa för dom det här. Det hade inte gått utan dom. 

Det finns massor av saker att vara tacksam för. Och det är jag. Oftast i alla fall.

I bland tyngs man av vemodet... jag brukar likna det vid en gammal, luggsliten, illaluktande blöt yllefilt som jag bär omkring på, hängande över mina axlar.

Jävla filtjävel tänker jag. Kastar den av mej och sträcker på mej. Går fritt och med lättare steg några dagar sen är filtfan tillbaka. Försöker lära mej att acceptera att jag kommer bära den med jämna mellanrum. Det får vara så.

Har varit bra dagar ute på vischan. Vi promenerar med Fräsan, lagar mat, virkar, ser film och planerar stugtrippar, löser ett och annat världsproblem före läggdags.

Läggdags förresten, där lägger jag mej utan oro, utan ångest utan dessa vidriga tankar. Sen sover jag hela natten som en övermedicinerad poltergeist. 

Helt bra tycker jag.

Nå, nu är ju inte allt skit att komma hem om nu någon tror det.

Nej då, min håriga fästman katten Lasse kan inte slita sig ifrån mej, just nu ligger han på datan och tittar på mej med sängkammarögat. I morgon är det tvättstuga och med vetskapen om att Softlans helt nya sköljmedel ligger längst ner i min tvättkorg så är det nästan som att det pirrar i magen lite.

Jag har det så bra förspänt så jag skall jobba fre lör och söndag kväll. Bara det va.. har ett jobb som inte är fy skam (inte alla dagar i veckan i alla fall). 

Ja det här bidde ju ett ovanligt djupt inlägg. Så ser ju livet ut i bland. I alla fall mitt.

Over and out. M

                                    Lasse. En helt vanlig dag på slottet.