Se det snöar.

Nu är det ju inte helt ovanligt att det kommer mycket snö i denna del av landet.
Men.
När till och med en norrlänning tycker det är kaos på vägarna får man inse att det är befogat att gnälla lite.
Tycker dom som plogar våra vägar är toppen, vilket jobb dom gör. Grejjen är bara den att det snöar så mycket och konstant så dom hinner inte ta efter.
I går var det inte ens någon ide att ta ut bilen, här utanför mej stod det massor med bilar som satt fast. Tur som är så har jag inte så långt till lill-ica men en halvtimmes promenad var en kamp, nu har jag kanske inte någon elitkondition men jobbigt var det.

I dag var jag modigare o skulle åka till Jonte för att skotta, jo dit kom jag men inte ända ner till hans plats, känns inte bra att det skall vara översnöat där. Jag får kliva upp lite tidigare i morgon och åka och skotta innan jag far på jobbet. Kanske lika bra det eftersom det skall snöa ohämmat hela dagen.
Lite mysigt är det ändå att vara insnöad (vädermässigt alltså), man får liksom ta sin rastlöshet och forma den till något kreativt. Här skall det bakas nyttigt matbröd, linfrön och solroskärnor är inhandlat, skall även laga mat så jag har matbackar till jobbet för veckan som kommer.
Lasse gjorde ett tappert försök att gå ut, det gick sådär, han gillar inte kall snö på sina rosa små delikata tår.

Vardagslunk

M-
Dagarna går fast man inte tycker man fyller dom med så mycket.
I alla fall då man jobbar.
Men hursomhelst så fylls dom ju på nåt märkligt sätt i alla fall. I mitt jobb så träffar jag minst trettio personer varje dag. I alla dessa möten sker ju mycket.
Sen att komma hem efter jobbet och se mina "flickor" på gården gör vardagen extra bra. Det har blitt matlagning, promenad och hämtning av ett och annat under kvällen. Plus en semla till kaffet. Eller det var en fusk faktiskt, inge "masselmassa" utan vaniljsnor. Den var god men semmelahafaktorn uteblev. . .  Känns som jag ligger minus på semmelkontot, vilket för övrigt bör justeras innan veckan är över. Vi har smitt planer som innefattar att Angelica skall baka semlor och bjuda oss på. Då skall vi bara tala om det för henne.
Nu blir det en ledighet resten av veckan, i alla fall till lördag morgon för då är jag tillbaka i givakt på arbetet.

Borta bäst och hemma ok.

M:

Vet inte men gissar på cirka tre nätter sovda i mitt hem och resten hos syster ute på vischan sista veckorna.

Började krypa i kroppen redan i morse, en slags förångest som kommer redan innan jag är hemma. Det har vart så väldigt länge nu så jag börjar nästan, men bara nästan vänja mig vid den.

Livet är väldigt märkligt nuförtiden. 

Det finns ett före och ett efter. Så tydliga förändringar av livskonturerna.

Sånt jag satte värde på, sånt jag trodde var viktigt, det är som ett skifte av polerna. Det som förr var upp är i dag ner.

Alla händelser som skett efter att Jonte lämnade oss har inte vart negativa. Väldigt mycket och väldigt många har visat sitt rätta värde. Det är jag väldigt tacksam för.

Inte många har försvunnit, ingen alls faktiskt. 

Jag trivs som bäst när jag är med min syster. Vi är tvillingar förstår ni. Det behöver ju inte per automatik betyda att man är bästisar. Före så sågs vi lite då och då, kunde gå rätt länge mellan gångerna faktiskt, det berodde inte på henne utan på mej, då ogillade jag att vara utomsocknes, kände mej obekväm utanför min comfort zone. Hela jag bars av ogrundade och insnöade åsikter.

Så händer då det som inte får hända.

Min son dör.

Allt. Och då menar jag exakt allt går sönder.

Det första min syster säger när hon kommer in i min lägenhet där våra föräldrar och poliser står är "hon kommer med oss!"

Och från det fick vi ta det.

Jag flyttade ut dit. Dom första månaderna gick jag efter henne som en hundvalp. Till och med när hon var på toa gick jag efter (nej, inte in, jag är ju ingen riktig mentalpatient).

Vi pratar ofta om hur vi tog oss igenom allt. Vi pratar också ofta om hur tiden har blivit skev. Hur kan det ha gått två och ett halvt år sedan Jonte försvann, det känns ju som igår på så många sätt...

Min systers dotter Angelica och min Jonte var som syskon, det skiljde bara sex månader mellan dom. Det är tur jag har henne. Hon är en underbar liten mänska.

Vi har våra föräldrar. Det är ingen enkel resa för dom det här. Det hade inte gått utan dom. 

Det finns massor av saker att vara tacksam för. Och det är jag. Oftast i alla fall.

I bland tyngs man av vemodet... jag brukar likna det vid en gammal, luggsliten, illaluktande blöt yllefilt som jag bär omkring på, hängande över mina axlar.

Jävla filtjävel tänker jag. Kastar den av mej och sträcker på mej. Går fritt och med lättare steg några dagar sen är filtfan tillbaka. Försöker lära mej att acceptera att jag kommer bära den med jämna mellanrum. Det får vara så.

Har varit bra dagar ute på vischan. Vi promenerar med Fräsan, lagar mat, virkar, ser film och planerar stugtrippar, löser ett och annat världsproblem före läggdags.

Läggdags förresten, där lägger jag mej utan oro, utan ångest utan dessa vidriga tankar. Sen sover jag hela natten som en övermedicinerad poltergeist. 

Helt bra tycker jag.

Nå, nu är ju inte allt skit att komma hem om nu någon tror det.

Nej då, min håriga fästman katten Lasse kan inte slita sig ifrån mej, just nu ligger han på datan och tittar på mej med sängkammarögat. I morgon är det tvättstuga och med vetskapen om att Softlans helt nya sköljmedel ligger längst ner i min tvättkorg så är det nästan som att det pirrar i magen lite.

Jag har det så bra förspänt så jag skall jobba fre lör och söndag kväll. Bara det va.. har ett jobb som inte är fy skam (inte alla dagar i veckan i alla fall). 

Ja det här bidde ju ett ovanligt djupt inlägg. Så ser ju livet ut i bland. I alla fall mitt.

Over and out. M

                                    Lasse. En helt vanlig dag på slottet.