Att angöra en anka.

Eller att angöra en båt /brygga. Nono så enkelt ska vi inte ha det. Rubriken är att angöra en anka. Det är sånt vi roar oss med här i Arvidsjaur.

Rut!

Sån tur vi har. Åkte in till samhället i dag för att proviantera.  Vi visste att vi hade storstädning på agendan när vi kom tillbaka. Men när vi rundar hörnet på konsum ser vi denna polska kvinnan som tiggde och bad om ett jobb. Va? Jösses vi slängde in kärringen i bagageluckan och drog. På bilden här har hon en liten paus efter att ha tvättat alla fönster inklusive dom i min husvagn. Snart tar hon itu med att fejja skorstenen i bastun. Vi älskar vår Olga/  Svetlana och det vete tusan om vi lämnar bort henne. Sen drar vi av lite Rut också, vi är ju inte helt infantila.

Uthyrning av gasolvarnare.

Då är vi tillbaka i stugan. Hemma över helgen då vi vart på hund utställning i Piteå. Arrangemanget och logistiken gick över förväntan med tanke på att vi hade vår älskade lilla invalid med oss.  Men vi klev upp kl fem och tog en extra äventyrsrunda i Piteås inland. Vi hittade så småningom,  tack gps. Freja hade en konkurrent från finland. Där fick vi öva vår engelska eftersom det enda jag kan på finska är kylle och koira.. Och även vi imbiciller vet ju att vi inte kan starta en konversation med "ja hund". Nå för att göra en kort historia lång så fick Freja Excellent och nr 1. Men det gav inte mer så vi packa ihop och åkte hem tänker ni. No, njet, och icke. Vi satte oss (inte Angelica hon låg) i bilen och åt vår medhavda matsäck. Sen åkte vi vilse hem. Nå. Nu är vi tillbaka i Kilver för lite avslappning. Nej. Varför slappa när man kan börja slita i t ex gamla gasolledningar som finns i stugan? En liten inflikning bara: Sist vi var här för ett par dagar sedan så uppmärksammade jag en liten detalj.  När vi skulle gå och sova fick jag en superskön känsla varje kväll. Lite yr och lättsam i sinnet. Ni vet lite som salongsberusad de luxe. Sov som en sidokrockad bäver.  Nå i dag har vi tyvärr hittat orsaken till det. Gasolläcka i taket ovanför mig... Ja men det kändes lite halvt motsträvigt när vi hitta läckan och monterade om det till noll läckage. Visst Lotta kan hyra ut mej som gasolhund men hur ska jag somna lite lullig och godmodig i afton?

Tillbaka till brottsplatsen.

Tillbaka i Kilver. Kärt besvär. Vi har ju våra sysslor. In till samhället o proviantera, oljat in verandan och storstädat hela stugan o alla andra byggnader. Som grädde på moset blev vi bjudna på surströmmingsfest hos grannen. Tack till Lennart. Smolket i bägaren är att Angelica fortfarande är väldigt dåligt med sitt diskbråck.  Så ont och här är vi så många mil bort. Gör ont i hjärtat när hon är ledsen och vill ha sina mamasitor hos sig. Men imorgon kommer vi hem.

Diskbråck, första sålda spindeln och nederbööörd.

Angelica vår lilla snäcka har fått diskbråck, ligger i svåra smärtor... Längtar efter sina mamsor. Lotta har sålt sin första spindel i dag, duktiga hon. Vi har vart med vovvarna på tur..regnigt o bedrövligt eländigt mkt mygg. Men vi är vikingar så vi överlever mest troligen. Lev väl där ute vänner.

Jävla sorghelvete

Min son dog. Det  vet ni alla. Större sorg finns inte. Vad sorgen gjort förutom att bryta mej sönder totalt är att uppskatta mina nära o kära mer. Jag är rik. Angelica min tvillingunge. Vackrast.  Sen har jag Emma Åsa Brännvall, mina rosor. Bonusarna. . Studentfirande. Bara att få vara med betyder allt. Tack till snälla pappa Roger för att jag får dela dom med dig.

Skandallösa Arvidsjaurbor.

Här e vi nu i Arvidsjaur, första maj går alla i shorts o t-shirts, vi andra går fortfarande i hh....nu e de i mitten av juni o vi går fortfarande i hh....men de e helt underbart så nära men ändå så långt bort- lite exotiskt! Nu e de semester nu njuter vi med mygg o diverse insekter😆 u love Arvidsjaur! !!

De flesta kvinnor har en man, möjligen två om dom har tur. Inte jag. Jag har tre. Eller om vi ska vara sanna och räkna ben så har jag 16.. Räkna själv.. Fästmännen är inte blyga. Lucky me.

Bästa människorna på en bild.

Jonte & Lotta sommaren 2007. Mamsen fyllde 60 år och älsklingsungen Angelica tog studenten. Ett minne att vårda.

Helgonförklarat

Ni som ännu inte sett denna serie, gör det!
Den får oss "normalstörda" att helt plötsligt känna oss som folk.
Morran och Tobias goes bananas.

Lasse o doris💙

HUS-SPINDLAR

Den perfekta gå bortgåvan, inflyttningspresenten, inredningsdetaljen eller present till fobikern.

Hus-spindeln görs i tre olika storlekar.

Dom är handgjorda. 

Den stora 200- plus frakt.

Mellan 150:- plus frakt.

Lilla 120:- plus frakt.

För beställning skriv ett inlägg så kontaktar vi dej via mail.

Virkad poncho

All in på ledig dag.

Fräls oss från ondo. Klockan är 10.23. Ledig dag så naturligtvis vaknar jag kl 5. Jag har vart i tvättstugan, ätit frukost två ggr och som final putsat alla fönster. Jag behöver sova lite middag nu. Varför funkar inte min hjärna mer normalt undrar jag trött.
Nu är det ju inte bara yttre ting jag sysslar med, igår tex bad jag till gud att min bil ska gå igenom besiktningen. ..ja i och för sig lite ytligt särskilt som min gudatro är lika med nollkommanoll. Men jag tar till alla medel för att få igenom bettan. Än har jag inte sökt upp någon besiktningspersonal privat. Även det kan ju vara en tidsfråga.
Over and out från slottet.

Ledig dag med rusch

Tänk vad man kan hinna med mycket på en hel ledig dag.
Lotta och Freja kom in så vi åkte ut på storheden, finns nog inte en affär som vi inte besökt. Sist på agendan var besiktning av min bil. Förprepareringarna bestod i att jag bytte en lampa och tankade i en skvätt etanol.
Jag fick inte ens uppleva det nya miraklet med att skicka ett sms så skulle man bli aviserad när det var dax. Nej nej för första gången i världshistorien så kom mitt regnr upp på tavlan tio minuter innan det var min tur. Jag hann inte ens bli nervös.
Det kom sen när jag insåg att det var två som skulle besikta bettan, en praoelev o en ordinarie.
Nå för att göra en kort historia lång så blev den underkänd. Bromsar och handbroms och reflektornågonting och ett positionslyse.
Vårt goda humör som varat dagen lång tog abrupt slut.
Vi körde i tystnad hem.
Sen var det bara att inse att det är ingen ide att laga allt för det kommer att kosta mer än bilen är värd.
Lite tragiskt faktiskt. Denna bilen har betytt mycket för mej.

Nå med galghumor kommer man långt, som jag sa åt Lotta, jag kommer ju att bli smal när jag ska gå en mil till jobbet varje dag så nu kan jag ju passa på att ta en till portion kladdkaka och grädde.

Nu har Lotta åkt hem och jag har en dogo i soffan med trosor på. Freja löper så hon får skyla sig.

Murphys lag

En så ordinär företeelse som att bogsera en bil kan i vårt fall leda till äventyr. Alltså Lotta vid ratten till dragbilen och jag och Angelica i den trasiga bilen. Till saken hör att det knappt finns ström i batteriet så rattlåset kan slå in när som helst. Knappt halvvägs går bogserlinan av. Tack biltema. I en korsning såklart, vad annars? Spännande. Knyter så fast den bara för att få den från korsningen...fem meter så är det kaputt igen. Iväg o hämta ny lina. Tack ok. Sen gick det smärtfritt. Dagen fortsatte med massa shopping o ännu mera skratt. Vilken koko familj detta är.

Kanske den nordligaste dogon i sverige..

Fick "dagmatta" lilla Freja i dag då matte var på möte. Oden står passande i bakgrunden för Top model säsong 32.

Berg-och-dalbana.

Livet består av så mycket kontraster numera.
Gårdagskvällen fylldes av dom allra närmaste. Vi hade så himla trevligt som vi alltid har när vi "gemenskapar" tillsammans.
Djur och människor i en salig blandning som njuter av det goda.

Men så kommer det skarpa och omisskännliga vemodet över mig.
Någon saknas. Jonte såklart. Jag hör hans kommentarer om allt vi pratar om. Jag hör hans skratt. Hur han retar Angelica för något.
Hans klickande med mobilen...

Så i morse när jag åkte till han för att tända ljus så faller jag så djupt ner i saknaden. Jag promenerar runt kyrkogården och känner mej så fatalt ensam. Ensam.
Tittar på alla andra gravstenar som jag gjort så många gånger, så inser jag att jag inte alls är ensammen. Det är många som mår lika dåligt som jag gör. Som sörjer som jag gör. Det är inget nytt i och för sej, min hjärna har vetat hela tiden att andra sörjer, jag är inte unik i det. Men det var som en annan slags insikt som kom inifrån.

Det är lustigt hur det här fungerar. Jag vänjer mig aldrig vid hur hårt och hur däckad jag blir av insikten att han är borta.
Man kan tro att man inte kan bli slagen av nåt när man hela tiden får slag. Men sorgen ger oss ögonblick av vila, ögonblick då hjärnan och själen vilar en stund från den akuta smärtan. När så dessa stunder av vila får vika undan för sorgen som rullar in blir man helt slagen till marken igen.
Det blir inte lättare fast tiden går har jag lärt mej. Det är en myt som någon som aldrig förlorat sitt barn uppfunnit.
Vi får bara ett hårdare skal. Vi blir bättre på att luras. Vi blir bättre på att "skona" andra från våra känslor.
Sen blir våra nära och kära väldigt mycket bättre på att genomskåda oss oxå. Min syster kan jag aldrig i h-vete lura med att -"jo jag mår bra", det går aldrig.

Konstrasterna är sannerligen värst. Att skratta och ha trevligt och njuta av livet kan efter några dagar kasta mej rakt ner i avgrunden. Inte av dåligt samvete, nej, för jag vet att min unge önskar mej all lycka som finns. Nej det blir bara stora kontraster. Lycka - Sorg. Större motsats finns inte. Och när de så krockar i mej blir det bara knas.
Men det är något jag lär mej mer och mer om.

Bag-in-box fodral goes LSD

Lotta står ju helt klart för det kreativa. Man blir som på gott humör med denna runt boxen.

Ett ögonblick, jag ska bara skrapa framrutan.

Se det snöar.

Nu är det ju inte helt ovanligt att det kommer mycket snö i denna del av landet.
Men.
När till och med en norrlänning tycker det är kaos på vägarna får man inse att det är befogat att gnälla lite.
Tycker dom som plogar våra vägar är toppen, vilket jobb dom gör. Grejjen är bara den att det snöar så mycket och konstant så dom hinner inte ta efter.
I går var det inte ens någon ide att ta ut bilen, här utanför mej stod det massor med bilar som satt fast. Tur som är så har jag inte så långt till lill-ica men en halvtimmes promenad var en kamp, nu har jag kanske inte någon elitkondition men jobbigt var det.

I dag var jag modigare o skulle åka till Jonte för att skotta, jo dit kom jag men inte ända ner till hans plats, känns inte bra att det skall vara översnöat där. Jag får kliva upp lite tidigare i morgon och åka och skotta innan jag far på jobbet. Kanske lika bra det eftersom det skall snöa ohämmat hela dagen.
Lite mysigt är det ändå att vara insnöad (vädermässigt alltså), man får liksom ta sin rastlöshet och forma den till något kreativt. Här skall det bakas nyttigt matbröd, linfrön och solroskärnor är inhandlat, skall även laga mat så jag har matbackar till jobbet för veckan som kommer.
Lasse gjorde ett tappert försök att gå ut, det gick sådär, han gillar inte kall snö på sina rosa små delikata tår.

Vardagslunk

M-
Dagarna går fast man inte tycker man fyller dom med så mycket.
I alla fall då man jobbar.
Men hursomhelst så fylls dom ju på nåt märkligt sätt i alla fall. I mitt jobb så träffar jag minst trettio personer varje dag. I alla dessa möten sker ju mycket.
Sen att komma hem efter jobbet och se mina "flickor" på gården gör vardagen extra bra. Det har blitt matlagning, promenad och hämtning av ett och annat under kvällen. Plus en semla till kaffet. Eller det var en fusk faktiskt, inge "masselmassa" utan vaniljsnor. Den var god men semmelahafaktorn uteblev. . .  Känns som jag ligger minus på semmelkontot, vilket för övrigt bör justeras innan veckan är över. Vi har smitt planer som innefattar att Angelica skall baka semlor och bjuda oss på. Då skall vi bara tala om det för henne.
Nu blir det en ledighet resten av veckan, i alla fall till lördag morgon för då är jag tillbaka i givakt på arbetet.

Borta bäst och hemma ok.

M:

Vet inte men gissar på cirka tre nätter sovda i mitt hem och resten hos syster ute på vischan sista veckorna.

Började krypa i kroppen redan i morse, en slags förångest som kommer redan innan jag är hemma. Det har vart så väldigt länge nu så jag börjar nästan, men bara nästan vänja mig vid den.

Livet är väldigt märkligt nuförtiden. 

Det finns ett före och ett efter. Så tydliga förändringar av livskonturerna.

Sånt jag satte värde på, sånt jag trodde var viktigt, det är som ett skifte av polerna. Det som förr var upp är i dag ner.

Alla händelser som skett efter att Jonte lämnade oss har inte vart negativa. Väldigt mycket och väldigt många har visat sitt rätta värde. Det är jag väldigt tacksam för.

Inte många har försvunnit, ingen alls faktiskt. 

Jag trivs som bäst när jag är med min syster. Vi är tvillingar förstår ni. Det behöver ju inte per automatik betyda att man är bästisar. Före så sågs vi lite då och då, kunde gå rätt länge mellan gångerna faktiskt, det berodde inte på henne utan på mej, då ogillade jag att vara utomsocknes, kände mej obekväm utanför min comfort zone. Hela jag bars av ogrundade och insnöade åsikter.

Så händer då det som inte får hända.

Min son dör.

Allt. Och då menar jag exakt allt går sönder.

Det första min syster säger när hon kommer in i min lägenhet där våra föräldrar och poliser står är "hon kommer med oss!"

Och från det fick vi ta det.

Jag flyttade ut dit. Dom första månaderna gick jag efter henne som en hundvalp. Till och med när hon var på toa gick jag efter (nej, inte in, jag är ju ingen riktig mentalpatient).

Vi pratar ofta om hur vi tog oss igenom allt. Vi pratar också ofta om hur tiden har blivit skev. Hur kan det ha gått två och ett halvt år sedan Jonte försvann, det känns ju som igår på så många sätt...

Min systers dotter Angelica och min Jonte var som syskon, det skiljde bara sex månader mellan dom. Det är tur jag har henne. Hon är en underbar liten mänska.

Vi har våra föräldrar. Det är ingen enkel resa för dom det här. Det hade inte gått utan dom. 

Det finns massor av saker att vara tacksam för. Och det är jag. Oftast i alla fall.

I bland tyngs man av vemodet... jag brukar likna det vid en gammal, luggsliten, illaluktande blöt yllefilt som jag bär omkring på, hängande över mina axlar.

Jävla filtjävel tänker jag. Kastar den av mej och sträcker på mej. Går fritt och med lättare steg några dagar sen är filtfan tillbaka. Försöker lära mej att acceptera att jag kommer bära den med jämna mellanrum. Det får vara så.

Har varit bra dagar ute på vischan. Vi promenerar med Fräsan, lagar mat, virkar, ser film och planerar stugtrippar, löser ett och annat världsproblem före läggdags.

Läggdags förresten, där lägger jag mej utan oro, utan ångest utan dessa vidriga tankar. Sen sover jag hela natten som en övermedicinerad poltergeist. 

Helt bra tycker jag.

Nå, nu är ju inte allt skit att komma hem om nu någon tror det.

Nej då, min håriga fästman katten Lasse kan inte slita sig ifrån mej, just nu ligger han på datan och tittar på mej med sängkammarögat. I morgon är det tvättstuga och med vetskapen om att Softlans helt nya sköljmedel ligger längst ner i min tvättkorg så är det nästan som att det pirrar i magen lite.

Jag har det så bra förspänt så jag skall jobba fre lör och söndag kväll. Bara det va.. har ett jobb som inte är fy skam (inte alla dagar i veckan i alla fall). 

Ja det här bidde ju ett ovanligt djupt inlägg. Så ser ju livet ut i bland. I alla fall mitt.

Over and out. M

                                    Lasse. En helt vanlig dag på slottet.