Kanske den nordligaste dogon i sverige..

Fick "dagmatta" lilla Freja i dag då matte var på möte. Oden står passande i bakgrunden för Top model säsong 32.

Berg-och-dalbana.

Livet består av så mycket kontraster numera.
Gårdagskvällen fylldes av dom allra närmaste. Vi hade så himla trevligt som vi alltid har när vi "gemenskapar" tillsammans.
Djur och människor i en salig blandning som njuter av det goda.

Men så kommer det skarpa och omisskännliga vemodet över mig.
Någon saknas. Jonte såklart. Jag hör hans kommentarer om allt vi pratar om. Jag hör hans skratt. Hur han retar Angelica för något.
Hans klickande med mobilen...

Så i morse när jag åkte till han för att tända ljus så faller jag så djupt ner i saknaden. Jag promenerar runt kyrkogården och känner mej så fatalt ensam. Ensam.
Tittar på alla andra gravstenar som jag gjort så många gånger, så inser jag att jag inte alls är ensammen. Det är många som mår lika dåligt som jag gör. Som sörjer som jag gör. Det är inget nytt i och för sej, min hjärna har vetat hela tiden att andra sörjer, jag är inte unik i det. Men det var som en annan slags insikt som kom inifrån.

Det är lustigt hur det här fungerar. Jag vänjer mig aldrig vid hur hårt och hur däckad jag blir av insikten att han är borta.
Man kan tro att man inte kan bli slagen av nåt när man hela tiden får slag. Men sorgen ger oss ögonblick av vila, ögonblick då hjärnan och själen vilar en stund från den akuta smärtan. När så dessa stunder av vila får vika undan för sorgen som rullar in blir man helt slagen till marken igen.
Det blir inte lättare fast tiden går har jag lärt mej. Det är en myt som någon som aldrig förlorat sitt barn uppfunnit.
Vi får bara ett hårdare skal. Vi blir bättre på att luras. Vi blir bättre på att "skona" andra från våra känslor.
Sen blir våra nära och kära väldigt mycket bättre på att genomskåda oss oxå. Min syster kan jag aldrig i h-vete lura med att -"jo jag mår bra", det går aldrig.

Konstrasterna är sannerligen värst. Att skratta och ha trevligt och njuta av livet kan efter några dagar kasta mej rakt ner i avgrunden. Inte av dåligt samvete, nej, för jag vet att min unge önskar mej all lycka som finns. Nej det blir bara stora kontraster. Lycka - Sorg. Större motsats finns inte. Och när de så krockar i mej blir det bara knas.
Men det är något jag lär mej mer och mer om.

Bag-in-box fodral goes LSD

Lotta står ju helt klart för det kreativa. Man blir som på gott humör med denna runt boxen.

Ett ögonblick, jag ska bara skrapa framrutan.